Cheeky Malin

Jag har suttit och läst blogginlägg av en tjej som förlorade sin syster i tsunamin för sju år sedan. Har det redan gått sju år? För alla som förlorade sina nära och kära där måste detta vara en tung dag. Det är än i dag en helt ofattbar naturkatastrof och jag får ont magen av bara tanken på all panik som utspelade sig på dessa platser under flera dygn.

Kolla in bloggen och även hennes webbok som hon säljer. http://emelie.shootmagazine.se/

Är lite sugen på att rigga en ny blogg som bara kommer innehålla mina upplevelser och minnen från åren i Grekland. Jag har flera lådor med gamla dagböcker och det lär ju finnas en del man kan dela med sig. Jag får väl ändra några namn och cencurera ibland kanske. Jag är lite nyfiken på att jämföra hur jag skrev ner mina upplevelser som 19-åring med det jag skrev ner som 35-åring. Det väldigt privat och även om jag inte har några hemligheter - så funderar jag ett tag till.

Har tryckt i mig julskinka och kall öl med my Cheeky Family. Nu hemma igen och har redan intagit soffpositionen. Ska jäsa en liten stund nu. Hoppas ni har haft en fin kväll så här kvällen före julafton. ;) KRAM!

Bänkar mig framför Shallow Hal trots att jag har sett den förut och trots att den redan pågått en halvtimme. Jack Black är galet kul i den. 

Fast jag kan inte låta bli att grubbla lite trots filmens komiska tema. Visst är kärleken är blind? Blundar vi inte för fel och defekter när vi blir kära? Innan man blir kär ställer man skyhöga krav på den som ska "duga" och man kan ju fan rata någon för minsta nackdel. Har vi inte alla sagt eller hört polare säga ytliga saker som: 
- Shit vilka fula glasögon!
Eller:
- Usch jag gillade inte hans parfym!
Men sedan händer något. Plötsligt är killen sååå snygg i sina glasögon och plötsligt luktar han godare än någon annan. Plötsligt blir defekterna omtyckta.

I Shallow Hal börjar killen som är besatt av yta att bli kär i en kvinna med "bara" en vacker insida. I hans ögon blir hon modellsnygg. Är det inte det som händer oss alla när vi blir kära? (Jag hoppas det - för JAG är fan ingen modelltyp!)

OBS! Jag menar ingen speciell av mina vänner så sluta bjäbba och ta åt er. ;)

Klockan är redan kvart över sex och jag måste kasta mig in i duschen för att vakna till lite mer. Tiden går alltid för snabbt på morgonen. Den rusar iväg. Står man och väntar på en buss eller t-bana så segar tiden fram - speciellt om det är skitkallt där man står eller om det regnar.

Men framförallt går tiden snabbt när man räknar i dagar, veckor, månader och år. Snart är 2011 över. Julen är tre dagar bort. Min minisemester under mellandagarna kommer blåsa bort som i ett andetag. Tiden rusar verkligen iväg och jag måste bokstavligen kasta mig in i duschen nu...

När jag och min kompis Sussie bodde på Poros i Grekland i början av 90-talet så brukade vi ibland hänga på en strand som heter Kanali beach. Det var innan vi visste bättre. Sussie började, efter första flytande kotten och rapporten om avloppsrör som mynnade ut i närheten, kalla stranden för "Anali beach" istället.  
Hur som helst, innan vi visste bättre så solade vi där och en dag skulle vi köpa något eller kanske hyra solsäng av en grekisk man som alltid hängde där på stranden. Brunbränd som en pepparkaka. Han fixerade sin blick på mig som i trans där jag stod och kisade mot solen. Han väste:

- Ohh...lika a CAT! You look like a CAT!

Det var den första, men inte den sista, gången jag fick höra den kommentaren nere i Grekland. Nu cirka hundra år senare ser jag själv hur STIRRIG jag ser ut på testbilden när jag fokuserar på nya appen! Har nästan fått in samma jaktblick som katter kan ha. Like a cat. Men var är råttan?

Min mage är sprängfull och jag är proppmätt. Jag råkade somna i soffan efter jobbet och vaknade runt halv åtta. Min första impuls var att skita i att laga mat som vanligt men jag är glad att jag ansträngde mig. Det smakade riktigt gott med hemlagat efter flera dagar av att olust och ork till att laga mat. Jag menar, måttet var rågat på lunchen tidigare i dag då jag stod och klämde ur en korv risgrynsgröt på en tallrik och slängde in i mikron. Fancy. I morgon blir det pannbiffar i lådan. Snäppet bättre.

Nu ska fröken Proppmätt se vem som vinner Top Model.

I mellandagarna har jag tagit några semesterdagar som jag längtar till. Ska bli hur skönt som helst eftersom jag just nu känner mig både fysiskt och mentalt utmattad. Jag tror ärligt att det beror på mörkret. Det här är olidligt. Att vakna och gå till jobbet i kolmörker och sedan gå hem på eftermiddagen i ännu ett kolmörker? Det ger en känsla av att dygnet inte har några dagar längre. 

Så några lediga dagar kommer göra susen! Jag ska verkligen njuta av dem och ta vara på dagljuset. Att julen närmar sig gör mig varken bu eller bä och jag längtar bara till mellandagarna..

Numera kallas hönsmamman kanske mer för curlingmorsan? Hur som helst så kommer jag aldrig bli en sådan för jag har nämligen inga barn. Livet kan se ut så för vissa av oss, att det inte hann bli några barn. Lite tråkigt kanske för jag tror att jag hade kunnat vara en hyfsad mamma. Nu längtar jag istället efter syskonbarn och kanske syskonhund?

Jag har kanske lite tendens till att curla i alla fall. Min pappa halkade på en stentrappa för ett par år sedan och i fallet slog han upp hela örat. Jag var med i bilen till vårdcentralen som en redig Florence Nightingale. När vi kom in till vårdcentralen och såg deras lucka så glömde jag bort att farsan nyss varit kapabel till att köra för jag hetsade fram till luckan och började prata ÅT honom? Han skrattade och sa att han kunde snacka själv och jag fick backa. Som värsta curlingdottern.

Sussie trotsar.

Min storebror ska tydligen till Maldiverna med sin donna i vinter. Hoppas de får en underbar semester! Lite skillnad från min senaste semester på Jäverö... Den blir svårsslagen.  

Intog soffhörnan för att vila förut men min mage kurrade högre än teven. Tog en dusch för att distrahera hungern men nu kan den inte ignoreras längre. Den verkar aggressiv. Så nu drar jag fram wokpannan. Ska undvika att stinka matos sedan. Verkar kört.

Efter sommaren började jag käka efter viktväktarnas kostråd och jag var medlem på deras hemsida. Det gick jättebra och vikten minskade visserligen sakta - men också säkert. Men jag tappade all lust till att handla mat och planera måltider när jag blev dumpad på ett okänsligt sätt i början av oktober. Jag bara la av. Ibland glömde jag att äta för att sedan tröstäta helt fel mat. Första veckan levde jag på K-flingor och glass. Nu har jag på två månader säkert förstört allt jag kämpade bort med viktväktarna så nu tar jag tag i det igen. Jag är tydligen inte en sån där person som MINSKAR i vikt när man mår skit. Jag är en sån där person som ÖKAR i vikt. Fan.

Hur som helst, min räddning i det hela är att jag ÄLSKAR "nyttig" mat. Jag är ingen fastfood-brud. Jag blir fet på bröd. Lever på mackor när jag inte orkar handla och laga mat. När jag lever på mackor utvecklar min kropp sug efter annat och det är då juleskum, choklad eller ytterligare ett par mackor slinker ner.

Nej, eftersom mitt hjärta är så gott som läkt och jag känner mig som mig själv så är det dags att räkna points igen.

Ni har säkert vid något tillfälle fått för er att återberätta en rolig situation men som inte gick hem hos andra. I dag hade jag ett sådant tillfälle. Det var brutalt. Jag fnissade tramsigt igenom storyn om hur jag på t-banan haft svårt att hålla mig för skratt fast jag suttit solo och jag förväntade mig fniss tillbaka från kollegorna som satt nyfikna och väntade på ”poängen”. Inte en enda kommentar om hur tokig jag är, att det har hänt dem med eller ens ett endaste fejkat skatt kom från deras läppar. Man kunde höra en knappnål falla. Så tysta satt de. Jag insåg att effekten uteblivit och kvar fanns bara ett gäng tidigare nyfikna men nu jävligt uttråkade kollegor. Var det allt? Ja.

Noterade tyst inombords att t-banestoryn INTE är en situation som bör återberättas.

Veckan börjar närma sig helg och jag längtar verkligen dit. Framförallt längtar jag till dagsljuset. Det känns segt och halvdeppigt att gå till jobbet i kolmörker och sedan jobba inomhus hela dagen för att därefter gå hem i ett nytt kolmörker. Segt som f-n. Sommarens fantastiska och ljusa kvällar känns som en evighet bort så istället längtar jag till snön! Vill ha vackra, ljusa och vintervita dagar med MASSOR av snö.

Så var är snön?

I dag åkte jag bil med Sussie som inte alls kände igen sig bland nybyggen och i det totala vintermörkret. Lite irriterad på rösten lät hon allt när jag försökte dirigera henne rätt. Jag h i t t a r!

Sekunden efter svängde hon av åt fel håll. Putt putt putt...sa Storpotäten.

Då börjar nedräkningen igen... Till sovmorgonen. Det känns som ett hån att helgen gått förbi utan att jag fick någon sovmorgon. Ska man behöva knapra piller för att få en god nattsömn? Nej, det vill inte jag. Det känns som en fejkad god nattsömn om jag gör det. Så jag tragglar vidare och hoppas på nästa helg - DÅ får jag sova.

I eftermiddag (måste komma ihåg att det INTE är kväll) efter jobbet får jag finbesök av självaste Sussie Pussie. Hon ska förgylla stan med ett tredagarsbesök. Försök att dölja er idoldyrkan om ni ser henne på något kafé.

Måndag. Fyra dagar till.

Hoppas ni får en toppenkväll denna fredag! Kramar!!

Duger "Kvinnan med den halvt bortblekta svalan på skuldran-tatueringen"? Inte det? Nä hä.