Cheeky Malin

Lillebror och hans sambo har precis köpt bil...brum brum..

Sitter som i ett komaskick och slurpar kaffe ur en av mina enorma temuggar från Indiska. Klunk..klunk..

Utanför mitt fönster regnar och blåser det i ett totalt kolmörker. Återigen sitter jag här jäkligt tacksam över att jag bara behöver korsa gatan så är jag framme på jobbet. I dag vill jag mer än någonsin ligga kvar hemma som i koma. Alla väderleksrapporter som jag har sett visar en stor sol i dag så det verkar ju RÅSTÄMMA. Hm. 
 

Har precis snackat med Sussie som var ute och körde bil ENBART för att testa någon ny hightech-grej i bilen. Det var någon högtalare till hennes Iphone som skulle testas. "Är det burkigt ljud? Hörs jag? Låter det bättre än förut?" Tydligen står hon inte ut en minut till med sitt lilla tramsiga headset längre.

Hon gapade även om att hon ska vara i stan flera dagar nästa vecka. Precis vad jag behöver! Sussies sällskap. Det finns ingen som jag kan bitcha och skratta mer med - ingen som känner mitt avskalade, totalt blottade "jag" mer heller. Vänskap som växt fram under 30 år växer inte på träd.

Min mamma slutar aldrig vara mamma. Det spelar ingen roll att man har fyllt 41 år. I går skickades det ändå med dukar, lampa, kruka, värmeljus och två megastora ljus att tända i öppna spisen - och allt jag skulle göra var att hämta ett matsalsbord (som jag dessutom fått av dem). Min pappa slutar aldrig att vara pappa. Trots ledbesvär och medicinerad till max skulle det kånkas och bäras i går. Sedan fick jag nästan brotta ner både mamma och pappa för att de skulle ta emot pengar.

På andra bilden är mamma på besök hos mig i Grekland. Hon blev som en liten grekinna därnere och hon fick till och med en grekisk skomakare efter sig - tills farsan kom med på besök...

Läs Alexandra Pascalidous blogg http://blogg.yourlife.nu/alexandra-pascalidou/

Det känns som jag har tryckt på pauseknappen i mitt liv. Igen. Jag har ingen ork till någonting och sätter hela tiden upp nya mål när jag måste trycka på play igen. Just i dag är jag fokuserad på att få hit matbord och stolar i helgen och SEDAN trycker jag på play. Då j-lar.

Jag har tyvärr missat mina senaste utlovade dagar då livet kan börja igen. Det kan vara allt från tidpunkter som "när jag får lön" eller "efter helgen" och varför inte: "På måndag - DÅ jag börjar leva igen".

Problemet är att jag känner mig själv och hur mycket jag gillar ensamheten. Mitt asociala jag är alltid lika krävande som mitt sociala jag. Frågan är vem som vinner vintertid? Känns orättvist mot mitt sociala jag men... Jag pausar ju bara. Playknappen finns kvar.

Brunt var nog "det nya svarta" den hösten.

Femåringen hittades livlös på botten av simbassängen. En badande ambulanssjukskötare agerade blixtsnabbt – och räddade pojkens liv.
Ambulanssjukskötaren Johan Wallentin, 33, råkade befinna sig på badet med sin dotter och gick fram till den livlösa pojken på golvet.
– Då hade han ingen andning och troligen ingen puls, säger han.
Johan Wallentin började genast göra hjärt-lungräddning på femåringen. Det kan ha räddat pojkens liv.

Vilken hjälte!!!!

Efter som jag har druckit några glas vin så känner jag mig tuff - mycket tuff. Så här kommer en reflektion över min singelstatus. En killkompis ringde och ville att jag skulle gå med ut ikväll men jag vill sitta hemma och känna mig ensam. P A T E T I S K T. Vet inte vad fan jag pysslar med, men tanken på att stå ute i minglet får mig att rysa. Jag har inga problem med att vara singel. Jag skaffar aldrig killar för att jag "måste ha någon".

Kan det vara så att det inte går att avgöra om en relation är bra eller dålig förrän den är över? Kan man verkligen avgöra det när man är förblindad av kärlek och accepterar alla dåliga sidor för att man helt enkelt älskar de bra sidorna så mycket? Är kärleken blind? Jag tror faktiskt att det kan vara så. Hur många gånger har man inte tyckt att någon är fantastisk för att sedan upptäcka att kärleken ändå sakta har dött ut. Ibland bara dör den och ibland får den hjälp att dö av olika saker. Den kräver arbete – kärleken.

Jag har dock alltid haft förmågan och turen att kunna se tillbaka på mina relationer på ett positivt sätt. Det spelar ingen roll om det är mina eller killens känslor som svalnat och jag har respekt för mina ex och en förståelse för vad jag en gång kände för dem. Nu har jag som ”klok” 41-åring upplevt tron om av att vara väldigt omtyckt, till att få veta att det inte är sant – över telefonen med två meningar. Det gör att jag ifrågasätter hela skiten. Levde cyniska jag i en jävla drömvärld? Jag gick från tron om att vara i en riktig relation till att få status som en one-night-stand på två meningar. Så ut och mingla igen? Nej, det lockar inte.

30 000 demonstranter drabbade samman med polis i Aten i dag. Maskerade ungdomar kastade brandbomber mot poliserna – som svarade med tårgas. Demonstranterna hade samlats för att uppmärksamma årsdagen för när den grekiska diktaturen satte in stridsvagnar mot ett studentuppror 1973.

Se hela artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13951001.ab 

Jag och mina vänner kan vara ganska råa i tonen mot varandra även om vi naturligtvis håller oss inom vissa gränser. Häromdagen berättade en kollega om en ny tröja hennes dotter SBA (min bästa vän) köpt på en av stans mer tantiga kedjor. Det har hon aldrig gjort förut vill jag tillägga. Hon är pojkflickan som går i baggy jeans eller punkbrallor med coola t-shirts och har blonderad mohikanfrilla. Så beskrivningen av tröjan med "skinnlappar över ärmarna och några dragkedjor" lät som rediga Brittas tröja fast lite upphottad. Då la min kollega till att den faktiskt var "snitsig". Jag och en annan kollega bröt ihop. SNITSIG? Så nu tänkte jag: Har SBA köpt en tanttröja som har skinnlappar och som är snitsig?

För tio minuter sedan fick jag ett mms från en kollega till SBA. Bilden var av SBA i självaste tröjan och med en text som sa: "Notera skinnlappen på ärmen, hur stolt hon är över sin nya fina Tant Kedja-tröja...!"
Mitt svar: "Storstan here I come-varning".

Det låter elakt men jag kan inte låta bli att reta SBA för hennes nya Tant Kedja-tröja av tre anledningar:
1) SBA kommer aldrig att bli tant
2) SBA kommer aldrig ens att växa upp (läser fortfarande serietidningar av nöje?? Va fan?)
3) Löööv her

                       119 kr för cool tårtspade
http://www.forr.se/kok/koziol/kniven_coco_gron.html"><img

Det enda som skulle kunna kompensera min kurrande dietmage är att få kedjeröka men det har jag också lagt av med. Det får mig att tänka: Vad har jag egentligen för laster?

Jag har t ex slutat leta efter losers på krogen, jag röker inte längre (typ), jag äter nyttigt (jaaa, jag vet att det är första dagen IGEN) och jag har minimerat mitt intag av coca light dramatiskt. Så, vad har jag egentligen för laster kvar? Låt se, jag är ganska duktig på att vara lat. Är det min enda last? Hm, har varit ganska flitig på att spendera pengar efter att jag blev dumpad så kanske är jag en shopoholic? Eller man måste nog spendera över sina tillgångar för att bli det. Så långt har jag inte gått än. Jag fegisshoppar. Vad mer? Jag dricker ju fanimej knappt alkohol...fast så fort jag skrev det blev jag sugen på ett glas rött. 

Helst skulle jag vilja sitta på en mysig plats just nu med en flaska vin, ett paket cigg, en snygg och charmig kille och bara lata! Och samtidigt veta om att kylen hemma är proppad med cola light och fet choklad. Mums.

Men nej, jag har inga laster. I så fall bara några få banala jäkla laster.

Äh! Jag behöver väl inte vaxa läppen? Kanske söker jobb på Hawaii som privatdeckare istället.

Minnen från Grekland…

Det finns en aldrig sinande källa av minnen från Grekland hos mig och det jag inte minns finns nerkladdat i ett gäng ritblock, anteckningsblock samt vad som än gick att skriva i. Under alla åren där fylldes många dagböcker med tankar, upplevelser, trams och skitsnack. Har lådor med gamla dagböcker!

Taget direkt ur minnet så kan jag dela med mig en upplevelse som jag och mina vänner ofta skrattat åt i efterhand.  Under de första tre åren i Grekland var jag bosatt på ön Poros (1990-92).  Där åkte många greker till ett litet bageri tidigt om morgonen efter att nattklubbarna stängt. Klockan brukade hinna bli runt sextiden på morgonen, ibland kanske till och med runt åttatiden. Det var nybakade pajer som lockade grekerna, men vi åkte nog mest dit för det var där alla killarna hängde.

Vi stod där råflirtiga och köade fram till den lilla luckan som bagaren och hans son öppnade ut till gatan och till oss hungriga fyllon. Grekerna köpte väl kanske oftast bara någon dryck och en paj var, men så en natt gled jag minsann fram till luckan, tittade in på en svettig gubbe (bagaren) och gapade på engelska:

- En paj och åtta öl!

Gubben ilsknade genast till och skrek tillbaka på engelska med supergrekisk brytning:

- THIS IS NO FUCKING BAR!!! (Nästan som THIS IS SPARTA!)

Därefter åkte luckan igen med en smäll. Där stod jag först i kön med tio hungriga greker bakom mig. Jag var inte så poppis den natten och min idé om efterfest stendog…

Som 5-åring blir Waris Dirie omskuren, och som 13-åring blir hon bortgift. Det är inte så konstigt att den tonåriga somaliska flickan flyr till Europa. Hon lever under en tid på Londons gator som en illegal invandrare, tills en barmhärtig kvinna erbjuder henne vänskap och tak över huvudet. Efter ett tag får hon jobb på en snabbmatsrestaurang där en modefotograf faller för hennes exotiska utseende. Waris förvandling till internationell toppmodell kan börja.

En blomma i Afrikas öken är baserad på Waris Diries bästsäljande självbiografi och skildrar hennes omtumlande flykt från hemlandet till en tillvaro som en av världens största supermodeller - och idag ledare i kampen mot könsstympning. Det är ett gripande och varmt drama om att återskapa sitt liv och en ilsken uppmaning att stoppa en barbarisk tortyr som drabbar kvinnor världen över.

Texten tagen från http://cdon.se/film/en_blomma_i_afrikas_%C3%B6ken-14466541

Det här är en tidig novembermorgon.

Undrar om detta är året då jag kommer lära mig att uppskatta hösten? Kan det vara så? Nu är det inte så att jag tyckt illa om hösten förut men jag har inte riktigt brytt mig alls. Eller jo, jag har tyckt illa om den. När andra snackat om årstider och om hur fiiiin hösten är med alla vackra löv och färger så kände jag bara ett tröttsamt: ”Jaaaha?” Jag förstod inte alls deras resonemang. Är inte hösten bara mörk, blåsig, regnig, jävligt tröttsam efter den härliga sommarsemestern samt en påminnelse om hur läääänge det dröjer till nästa sommar? Eller?

Fast i år har jag upptäckt något. Så jätteblåsigt är det inte. Det har inte ens regnat mycket. Nja, hösten kan faktiskt vara riktigt fin. Fast trött är jag och det är mörk som graven ute redan vid halv fem. Så jag säger bara:

Hösten – inte alls så illa.

Den gyllene regeln om att inte handla mat när man är hungrig borde vara ett tvång. Man borde bli stoppad i dörren på matbutikerna om man avslöjade minsta tecken på hunger eller ens minsta lilla sug.

Hur nyttig mat jag än planerade att köpa i dag så slank ändå den jäkla påsen med juleskum ner i kundkorgen. Eller nu ljög jag - två påsar! En med traditionell smak och en med polkasmak. "Den måste vara god" tänkte jag och gav mig själv tillåtelse att köpa även den.

Därefter kom jag hem, lagade mat och sparade rester till matlådan i morgon, tog en dusch och fixade lite hemma tills den ena påsen slets upp i ett Estrellaliknande ryck. Polkasmak på skumtomtar? Ja det funkar. Det funkade så pass bra att hela påsen frossades. Nu mår jag illa. Over & Out.

Veckorna tickar snabbt vidare mot ett nytt år. Man räknar ner dagarna till helgerna och sedan är det plötsligt måndag igen. Det är bara måndagar och fredagar i mina veckor känns det som.

I morgon ska jag gå på en mindfulness-kurs via jobbet med övriga sekreterare. Det visar sig om det kommer vara sömnpiller eller energikick.

Så här står det på mindfulness.se:

Mindfulness handlar om sinnesnärvaro. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Vid mindfulnessmeditation utvecklar man färdigheter i just detta. Meditationsformen har har sitt ursprung i zenbuddismen för över 2000 år sedan men har på kort tid också blivit ett viktigt inslag i hälso- och sjukvård.

Meditation? Hm...låter mer som sömnpiller alltså. Fast jag brukar vara bra på apati. Räknas det?

Här tycks jag inte känna av kylan direkt...allt för en "bra bild" troligen.

När jag flyttade till Grekland under 1990 så kunde man leva gott på några få svenska tusenlappar som växlades in till grekiska drachmer. Man klarade sig i flera månader!

Vi kunde sitta i flera timmar och äta från ett bord fyllt till bredden av små goda rätter (och dricka ännu mer) för att sedan betala 30 kr per skalle. Festa som tokar och äta ute flera gånger om dagen spelade ingen roll. Vi hade råd!

Flera år senare då jag jobbade i en bar så tjänade jag 8000 drachmer om dagen. På den lönen betalade jag hyra, åt ute minst en gång om dagen, var ute på klubbar nästan varje kväll, köpte nya kläder när jag ville, rökte två paket cigg om dagen och vid enstaka tillfällen så betalade jag t ex en ny tvättmaskin och kylskåp cash. På den lilla lönen (+ dricks).

Så kom euron. Från den dagen fick jag (håll i er nu) 20 euro om dagen. Priserna blev dessutom tre gånger så dyra. Plötsligt hade min lön blivit till 200 svenska kronor om dagen? Inte i timmen - om dagen! Det var samma belopp men då räknade man allt i drachmer så det "märktes" inte på samma sätt. Man fick hur mycket som helst för pengarna och sedan fick man ingenting. Allt som fanns kvar var arbetspass som kunde vara i 10-14 tim beroende på dag och antal gäster. Ingen ledig dag i veckan heller. För 20 euro om dagen. Nej tack.

Det var då jag skapade ett nytt jobb till mig själv - min lilla butik. Det var dock euron som fick mig att sakta men säkert komma fram till beslutet om att flytta tillbaka till Sverige. Tankar som "hur ska jag ha råd att bli sjuk i detta land?" eller "vem ska ta hand om mig om jag inte har familj här?" påverkade mig på ett sätt som aldrig förr. Så jag flyttade hem till Sverige och kände mig utanför samhället i flera år (i mitt eget hemland!). Har jag ångrat mig? Många, många och många gånger. Fast nu efter sex år i Sverige så känner jag mig hemma igen och jag har accepterat att Grekland aldrig någonsin kommer bli detsamma som jag levde i när jag var i tjugoårsåldern eller trettioårsåldern. Då var jag ung och hade pengar att sprätta, vilket ger en annan vardag än den en arbetande fyrtiåring har - oavsett land. Fast ovärdeliga minnen bär jag med mig.

Tänk hur olik en dag kan vara beroende på vem du är. Eller vad i dag betyder eller inte betyder för dig. Runt omkring mig kan jag se vänner och bekanta med helt skilda liv uppleva "i dag" väldigt olika.

För någon var "i dag" första dejten med en ny kille, för en annan en jobbig årsdag, en tredje en lyckad dag till i den ännu mer lyckade dieten, för den fjärde ännu en dag till i väntan på tråkigt besked, för den femte en påbörjad graviditet, för den sjätte en dag mitt i ett jobbigt sjukdomsskov ... Så fyller det på. Lycka och sorg, roligt och tråkigt. 

Va fan, är det detta som är LIVET? Det man brukar säga om jobbiga situationer och hur de gör oss starkare och lär oss uppskatta de bättre stunderna bla bla bla - är inte det rent skitsnack? Det beror väl på hur illa det är? Det finns fler sätt än ett att förlora en annan person på. Det finns flera nivåer av tråkiga besked. 

Just i dag går mina tankar till person nummer två.