Cheeky Malin

I går under min lilla svettiga powerwalk i går så var det något som fick mig att minnas ett ex, det enda av mina ex som jag verkligen inte tål. Mina andra ex är riktigt fina killar och jag kan fortfarande förstå vad jag såg hos dem. Men den här lilla äckliga parasiten, som jag var sambo med ett tag TROTS bättre vetande, har jag ignorerat sedan dess. Vilket är betydligt lätt nu när jag bor i Sverige. Det är inte direkt troligt att springa på honom inne på Åhléns. Det är mer troligt att han befinner sig i ett grekiskt fängelse eller härbärge. Nu snackar vi low life. Jag skulle aldrig hänga ut ett ex på nätet, men den här parasiten kan inte läsa i alla fall. Det är dessutom så jävla många år sedan nu så det är preskriberat.

Jag gick emot min instinkt, emot mitt bättre vetande, emot mina känslor och emot alla varningar jag fick. Varför? Jag ville bara ha någon som dyrkade mig och jag ignorerade att jag inte kände detsamma för honom. Jag kände mig så jävla överlägsen. På alla sätt. Intellektuellt, socialt och kulturellt överlägsen. Jag tjänade mer pengar och han var alltid utan. Jag visste även att han aldrig kunde såra mitt hjärta. Jag trodde verkligen att han dyrkade mig, att han dyrkade marken jag gick på och jag ställde enormt höga krav på honom. Jag var den som hade lägenhet, min lön som betalade hyran och maten och han som fick be mig om småslantar till det ena och andra. Jag var hans sockermorsa. En jävla kassako. Han vaktade mig som en hök. Han var väl rädd om sin lilla kassako, vilket jag felaktigt tolkade som svartsjuka, blind som jag var.

Efter ett tag tröttnade jag på hans svartsjuka och hans sjuka övervakande och bad honom flytta. Han gick efter mycket om och men med på det, men vägrade att vi skulle "göra slut".  Han behövde först hitta en lägenhet så vi fortsatte som vanligt. Ett par dagar senare, max tre, så knackade en brud på dörren. Hon skulle bara veta vilken räddande ängel hon var! Det var den här dagen jag fick reda på att han redan hade inlett ett nytt förhållande bakom min rygg. Han hade redan letat på en ny kassako.

Jag fick stå där och höra henne berätta hur jävla kär hon var, hur hon besökt honom i hans lägenhet (det vill säga MIN lägenhet) och haft sex med honom (i MIN säng). Jag tackade henne för informationen genom att säga "varsågod han är din", stängde dörren och packade alla hans små trashiga ägodelar i hans skabbiga resväska. Smutstvätt och tandborste slängdes gemensamt ner och sedan drog jag in väskan i gästrummet och inväntade hans hemkomst. Han hade nämligen en klocka som jag ville ha tillbaka, plus husnycklarna! Jag fick genom fysiskt slagsmål av honom klockjäveln senare samma kväll. Husnycklarna var svårare att få tag i, men det gick. Kortfattat så var min kompis Arlene även på plats och vi fick ut honom ur lägenheten efter bråk och hot om polis. Han blånekade in i det sista till allt och sa att bruden ljög. Jag sa att det inte spelade någon roll. "Skiten som sitter under mina skor betyder mer för mig än vad du gör" sa jag kolugnt, som den kassako jag var. Han stack, men vill komma och hämta väskan och prata dagen efter. Aldrig! Väskan drogs ut på balkongen (där ytterdörren fanns) och där stod den kvar i ösregnet hela natten. Morgonen efter hade han hämtat den. Pust! Nu var det äntligen över. Jag var enormt lättad och nästan "hög" efter att bli av med honom.

Fast jag hade helt glömt bort min självkänsla och mitt ansvar för mig själv, för att inte tala om min intelligens. Shit vad den tog stryk. Det tog några dagars rus att inse att den jäveln ändå hade sårat mig, eller att JAG hade sårat mig själv. Hur fan kunde jag ignorera alla tecken och hur kunde jag av alla gå på hans skit trots att jag redan visste om att han var parasit och utnyttjade mig? Hur kunde jag missa att han hade andra kvinnor? Han hade ju för fan dyrkat mig, eller?

Som man bäddar får man ligga. Ung och dum. Det hade aldrig hänt om jag inte hade känt mig så jävla överlägsen. Läxan lärd mina vänner...