Cheeky Malin

Minns ni Gul & Blåbutikerna? När jag och min väninna Heléna jobbade där som tonåringar så fnittrades det en hel del. Vi hade alltid stor respekt för kunderna och tog jobbet på lika stort allvar, men mellan varven gick det inte att hålla masken. Som när en SVINSTRAM gubbe kom in och surt sa:

- Jag söker shorts.

Han uttalade "shorts" med betoning på varenda bokstav. Han tyckte att han var så fin, typ. Jag hann inte svara honom innan Helénas röst hördes från strax bakom mig:

- Han är tyvärr ute på lunch.

Eller som när jag hade en kvinnlig kund som inte ville sluta snacka. Det som gjorde det hela kul var att hon hade en "sprucken" röst. Tänk er en mix mellan ängslig och sprucken. Hon babblade och babblade, och jag såg Heléna i ögonvrån. Jag visste direkt att hon hade uppfattat den speciella rösten och ville ha min uppmärksamhet. Jag vågade inte kolla åt hennes håll med risk om att skratta framför kunden. Jag ignorerade henne totalt och kunden babblade på med sin ängsliga och spruckna röst. Tydligen tröttnade Heléna på att vänta in mitt skratt för hon dök upp i mitt synfält och sa, med lika ängslig och sprucken röst som kunden:

- Jag tar lite tejp...

Sedan var det out in the open. Skrattet.