2011-11-03
19:18:13
När Δρ blev €
När jag flyttade till Grekland under 1990 så kunde man leva gott på några få svenska tusenlappar som växlades in till grekiska drachmer. Man klarade sig i flera månader!
Vi kunde sitta i flera timmar och äta från ett bord fyllt till bredden av små goda rätter (och dricka ännu mer) för att sedan betala 30 kr per skalle. Festa som tokar och äta ute flera gånger om dagen spelade ingen roll. Vi hade råd!
Flera år senare då jag jobbade i en bar så tjänade jag 8000 drachmer om dagen. På den lönen betalade jag hyra, åt ute minst en gång om dagen, var ute på klubbar nästan varje kväll, köpte nya kläder när jag ville, rökte två paket cigg om dagen och vid enstaka tillfällen så betalade jag t ex en ny tvättmaskin och kylskåp cash. På den lilla lönen (+ dricks).
Så kom euron. Från den dagen fick jag (håll i er nu) 20 euro om dagen. Priserna blev dessutom tre gånger så dyra. Plötsligt hade min lön blivit till 200 svenska kronor om dagen? Inte i timmen - om dagen! Det var samma belopp men då räknade man allt i drachmer så det "märktes" inte på samma sätt. Man fick hur mycket som helst för pengarna och sedan fick man ingenting. Allt som fanns kvar var arbetspass som kunde vara i 10-14 tim beroende på dag och antal gäster. Ingen ledig dag i veckan heller. För 20 euro om dagen. Nej tack.
Det var då jag skapade ett nytt jobb till mig själv - min lilla butik. Det var dock euron som fick mig att sakta men säkert komma fram till beslutet om att flytta tillbaka till Sverige. Tankar som "hur ska jag ha råd att bli sjuk i detta land?" eller "vem ska ta hand om mig om jag inte har familj här?" påverkade mig på ett sätt som aldrig förr. Så jag flyttade hem till Sverige och kände mig utanför samhället i flera år (i mitt eget hemland!). Har jag ångrat mig? Många, många och många gånger. Fast nu efter sex år i Sverige så känner jag mig hemma igen och jag har accepterat att Grekland aldrig någonsin kommer bli detsamma som jag levde i när jag var i tjugoårsåldern eller trettioårsåldern. Då var jag ung och hade pengar att sprätta, vilket ger en annan vardag än den en arbetande fyrtiåring har - oavsett land. Fast ovärdeliga minnen bär jag med mig.
